Har jag blivit turkos?

Jag har anmält mig till Stickameras garn-och-chokladbyte och då ska man bland annat ange sin favoritfärg på garn. Det var oväntat svårt! Det är oftast garnet i sig jag går igång på och inte färgen. Jag blir direkt farlig i närvaro av "naturliga" ullgarner med sin ull-lukt och sin lätta stickighet och sina naturfärger. Jag får visioner av islandskoftor, lovikkavantar och ullstrumpor, men det är ju själva garnet jag vill åt. Jag har flera kilo i källaren.

Numera när jag lika ofta shoppar garn på internet som i verkliga livet blir utseendet viktigare, och jag faller lätt för utsökta handfärgade härvor i skimrande meleringar (bara inte "självrandande"). Eftersom jag stickar rätt mycket struktur- och spetsmönstrade sockar föredrar jag near-solids, meleringar där färgbytena inte drar uppmärksamheten från själva stickningen. Och efter en livstid av naturfärgad ull och "höstfärger" har jag nu på sista tiden till min förundran märkt en ny trend hos mig själv: turkos!

De här bägge ljuvliga härvorna har jag till exempel köpt nu i slutet av sommaren. Den översta är ett sjalgarn, den nedre ett sockgarn. De är handfärgade och -- turkosa. (Fast på just din skärm kanske de ser blåa ut.)

Kanske behöver jag bara lite omväxling. Kanske var just de här härvorna helt enkelt oemotståndliga. Eller så har jag faktiskt gått och blivit turkos på gamla dar.